Modicum of Veracity....

Oi Fan ska jag hatar mitt liv sa mycket? Ska jag sager, Jag vill inte har skit folk pa mitt huset eller mitt liv sen, lat det samma kommer in och stanna....och stanna....och vara mig sjuk pa varje punkt av mintt sjal, och mitt Intellekt? Vad handar sagar jag, till sig sjalv, ar du fortfarande sa SVAG (definera liksom: weak, feeble, mild, flimsy, (PERFEKT!) pa Engelska, tack) Jag ar inte stilla, aldrig. Inte pa mitt huvud, inte pa mitt ordet, bara, mitt Rost. Och varfor? Vad ar jag radd av? Att losning, men vad? Folk att hjalpar mig inte, folk att ger ingeting till mitt liv? Ska jag holla till alla det har for inget? Det ar sant att Jag ar mitt egen, och mitt egen hjalpa, mitt egen hoppas. (Jag talar inte om Gud har, ok? Han ar en annorlunda topik) Jag forstar att det ar INGET man att ska hjalpa mig, inget kompis, inget fran det Stad. Jag ser att MOST folk ar skit, och att det hela varlden, jag vill har INGET part av. Det ar sant att most flickorna ar WHORES, och att jag ar inte. Jag ser att most men pa Amerika bryr inte om dom barnen, och att dom lamna nar dom vill, Om dom vill. Har, alla det responsibility ar on det MOTHER, det kvinnor; och det barnen ar dom att suffer, men inte so mycket as the mother. Nar det mor gor hungrig, det barnen ater. Nar det mor gor utan klader, det barnen gor varm. Jag onskar att lamna det SKIT landet, tycker jag att mitt liv har ska aldrig bli, battre. Aldrig....men vad kan Jag gora? Inget, inget, inget, bara gor hungrig for en mer dagen.....Varfor det ar so jag vet inte, men sanning det AR.